Rapporten ”Skogen som samhällsbärare – kommunpolitiker om näringen som möjliggör landsbygden” publiceras idag av Framtidens Skogsnäring. Den bygger på intervjuer med kommunstyrelseordföranden i flera av Sveriges viktigaste skogskommuner och ger en samlad bild av hur lokala beslutsfattare ser på skogsnäringens roll och på det växande glapp de upplever gentemot nationell och europeisk skogspolitik.
De femton kommunpolitikerna, från Kalix i norr till Lessebo i söder, med olika partifärg och bakgrund, är ovanligt eniga. Skogen är inte ett särintresse eller ett slagfält mellan bevarande och brukande. Den är en förutsättning för hela samhällsekonomin i de regioner där den finns. Varje krona i förädlingsvärde som skapas i skogsindustrin genererar ytterligare 1,3 kronor i andra branscher, och skogen tillsammans med alla dess produkter sänker Sveriges klimatbelastning med omkring 93 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år.
En av rapportens tydligaste slutsatser är att den polarisering som präglar riksdebatten nästan helt saknas på lokal nivå. Kommunpolitikerna beskriver en pragmatisk vardag där produktion och naturhänsyn hanteras som kompletterande mål, inte som varandras motsatser. Vad de ifrågasätter är inte miljömålen i sig, utan hur regler om artskydd, reservatsbildning och avverkningsbegränsningar tillämpas, ofta utan konsekvensanalyser och utan att kommuner eller markägare fått möjlighet att delta i processen.
Rapporten lyfter också fram infrastrukturfrågan som en av de mest akuta. Nio av tio virkestransporter startar på enskilda vägar som ägs och underhålls av kommuner eller privata markägare.
Rapporten landar i sex konkreta rekommendationer till beslutsfattare:
