Skogen bygger Sverige

Påståendet att den svenska och europeiska skogen krymper stämmer inte om man ser till skogsareal och virkesförråd. I Sverige har virkesförrådet mer än fördubblats sedan 1920‑talet, och den årliga tillväxten överstiger avverkningen. Inom Europa har skogarnas virkesförråd fortsatt att öka, och det totala virkesförrådet är idag cirka 45 procent högre än 1990 enligt den senaste rapporten State of Europe’s Forests 2025.

Även skogsarealen har ökat över tid. I Europa har den totala skogsarealen vuxit med drygt 23 miljoner hektar de senaste 35 åren, motsvarande i genomsnitt 665 000 hektar eller cirka 0,32 procent per år mellan 1990 och 2025.  Sett över perioden innebär det att både Europa och EU27 haft en ökning av skogsarealen på omkring 11 procent sedan 1990.

Påståendet att det alltid är bäst för klimatet att låta skogen stå är förenklat. Skogar som förvaltas hållbart och där virket används till långlivade produkter och för att ersätta fossilintensiva material och bränslen kan ge stor klimatnytta. Klimatnyttan uppstår genom både kolinlagring i skogen och i produkter, samt genom minskade fossila utsläpp via substitutionseffekten.

Skogens nytta för klimatet beror på hur skogen sköts och hur biomassan används. För att maximera klimatnyttan behövs både bevarande och ett aktivt skogsbruk som styr råvaran till användningar där den ersätter fossilt.

Påståendet att skogsnäringen generellt skadar miljö och klimat är missvisande. Tack vare att tillväxten i den svenska skogen under 100 år har överstigit avverkningen har mängden kol som lagras i skogen fördubblats sedan 1920‑talet. Skogen bidrar till att binda koldioxid, inte att släppa ut den, samtidigt som skogsindustrins produkter tränger undan fossila utsläpp genom att ersätta mer koldioxidintensiva material och energislag.

När träråvaran används i långlivade produkter som byggnader, möbler och förpackningar fortsätter kolet att lagras under lång tid samtidigt som stål, betong, plast och fossila bränslen trängs undan. Restströmmar som inte lämpar sig för material används till bioenergi och ersätter fossila bränslen i energisystemet. Parallellt har skogsbrukets generella hänsyn utvecklats, med ökande andel död ved som lämnas och en växande andel äldre träd i brukad skog, vilket stärker livsmiljöerna för många arter.

Skogsbruk påverkar den biologiska mångfalden och ställer krav på hänsyn, men utvecklingen de senaste decennierna visar att brukande och höga naturvärden kan kombineras. Utmaningarna för biologisk mångfald kvarstår, men bilden av skogsbruket som ett entydigt hot fångar inte den utveckling mot integrerad naturhänsyn som skett i svensk skogspolitik och skogsskötsel.

Inom ramen för den generella hänsynen har skogsbruket successivt ökat mängden död ved som lämnas, ökat lövandelen och andelen gamla träd i brukade bestånd. Dessa strukturer är centrala livsmiljöer för många vedlevande insekter, mossor, lavar och fågelarter och bidrar till att stärka den biologiska mångfalden i brukade skogar. Tillsammans med formellt skydd, frivilliga avsättningar och certifiering innebär det att produktion och naturvärden i allt högre grad integreras i samma landskap.

Skogsbiomassa är förnybar när skogen brukas så att tillväxten över tid är större än avverkningen och skogarna föryngras efter varje avverkning. I Sverige har tillväxten överstigit avverkningen under hela den moderna mätperioden, vilket inneburit att virkesförrådet och därmed det lagrade kolet i skogen ökat kraftigt.

Detta skiljer skogsråvara fundamentalt från fossila resurser som olja, kol och gas, där uttag alltid innebär ökade nettoutsläpp och där resursen inte återskapas i närtid. De svenska skogarna producerar kontinuerligt ny biomassa och utgör därför en långsiktigt förnybar resurs.

Sverige är ett av de länder som har störst andel skog och en hög nivå av skyddade skogar, men detta syns inte alltid i jämförelser eftersom länder rapporterar på olika sätt. Naturvårdsverket har visat att en betydande del av Sveriges skogar uppfyller internationella kriterier för skyddad natur, även om allt inte redovisas som formellt skydd i statistiken.

Sex procent av den produktiva skogsmarken är formellt skyddad, därtill kommer stora arealer fjällnära skog, frivilliga avsättningar, improduktiv skogsmark och generell hänsyn vilket gör att omkring 26 procent av den svenska skogen är skyddad från brukande eller på andra sätt undantagen från produktion. När skogsskyddet jämförs utifrån gemensamma definitioner tillhör Sverige därmed inte länderna med lägst skydd, utan tvärtom de med en hög andel skyddad skog.

I det svenska skogsbruket avverkas inte hela skogspartier med syftet att bli energi, utan bioenergin kommer i huvudsak från restprodukter i värdekedjan. Stammarna används till sågade trävaror, massa och papper, medan grenar, toppar, bark, sågspån och andra biprodukter blir till biobränslen.

Bioenergisektorn tar vara på restprodukter som annars skulle ha begränsat användningsområde. Om dessa rester inte används till energi lämnas de i stor utsträckning kvar och bryts ned, vilket också frigör koldioxid, men utan att bidra med fossilfri energi i energisystemet.

Elektrifiering är effektiv för personbilar, men en rad sektorer kan inte elektrifieras i närtid. IVL Svenska Miljöinstitutet anser att biodrivmedel behövs särskilt inom flyg och sjöfart, där batterier är för tunga eller har för låg energitäthet. Även Naturvårdsverket bedömer att biobränslen är nödvändiga för “vissa maskiner, fartyg och flyg” vid utfasning av fossila bränslen. Tekniken för koldioxidinfångning från bioenergi (BECCS) är dessutom ett av de viktigaste verktygen för att uppnå negativa utsläpp, något som IPCC bedömer kommer krävas för att nå Parisavtalets mål. Samtidigt kan biobränslen snabbt se till att minska utsläppen i den befintliga fordonsflottan.

Inom branschen används begreppet trakthygge istället för kalhygge. Detta då trakthygge, i motsats till kalhygge, tydliggör att vi pratar om hela skötselsystemet – planering, föryngring och hänsyn, inte bara om en tillfälligt kal yta. Det finns en uppfattning om att trakthygge innebär att skogsbruket inte tar hänsyn till djur och natur och att naturvärdena på en avverkad yta går förlorade under lång tid.

I Sverige regleras dock skogsbruket av Skogsvårdslagen, där produktions- och miljömål ska väga lika. Vid en föryngringsavverkning finns krav på naturhänsyn, till exempel genom skyddszoner mot vatten, sparade hänsynsträd och trädgrupper samt undantag för särskilt värdefulla biotoper. Ett trakthygge är en av flera faser under skogens omloppstid och inte ett permanent tillstånd. Efter avverkning föryngras skogen och området utvecklas successivt från öppen mark till ungskog och äldre skog, vilket innebär att livsmiljöerna förändras och att vissa arter missgynnas, samtidigt som andra gynnas av mer ljus, värme och ett större inslag av örter, buskar och lövträd.

En vanlig uppfattning är att det svenska skogsbruket har omvandlat skogen till ensartade monokulturer av gran eller tall, men det stämmer dåligt med den faktiska sammansättningen av skogen. Certifieringssystem som FSC och PEFC, som omfattar större delen av det svenska skogsbruket, ställer krav på variation i trädslag och habitatstrukturer, och volymerna av döda träd och lövträd i brukade skogar har ökat markant sedan 1990‑talet. Med omkring 300 000 skogsägare i Sverige finns dessutom en stor variation i skogsbruksmetoder och trädslagsval, vilket gör att bilden av svensk skog som en homogen monokultur inte fångar landskapets faktiska variation.