WWF missar i sin rapport om skogsbruk att nämna att svenskt skogsbruk sedan början av 90-talet bedrivs med stor miljöhänsyn.
Sedan införandet av den nya skogspolitiken 1993 har svenskt skogsbruk tagit stora kliv för att främja biologisk mångfald i skogsbruket. Miljö- och produktionsmålen är numera jämställda enligt lagen. Därutöver tillkommer en mångfald av hänsyn och skapande av biologisk mångfald genom det certifierade skogsbruket.
Skogsbrukare använder många olika metoder för att främja och bevara livsmiljön för djur- och växtliv vid föryngringsavverkningar. Detta har förbättrat förutsättningarna för den biologiska mångfalden i de svenska skogarna.
En av de viktigaste metoderna för att bevara och främja den biologiska mångfalden i skogsbruket är att lämna hänsynsytor. Dessa består av ytor med träd och annan växtlighet som lämnas orörda vid en avverkning. Hänsynsytor gör det lättare för olika typer av djur och växter att klara sig och ju större den lämnade hänsynsytan är, desto fler arter är det som klarar sig. Dessutom blir det lättare för de olika arterna att upprätthålla samma population som innan avverkningen om hänsynsytan är större.
En annan viktig åtgärd som används för att främja biologisk mångfald i skogsbruket är att lämna död ved. Död ved är viktigt för en lång rad olika djur och växter, som använder den döda veden som hem eller en plats att hitta föda. Mängden död ved i svenska skogar har till följd av ökad miljöhänsyn i skogsbruket ökat kraftigt, och är på långt högre nivåer än tidigare.
Innan människor började släcka skogsbränder var de vanligt förekommande, och Naturvårdsverket uppskattar att 1 % av den svenska skogen brann varje år. Skogsbränderna är självklart förödande för vissa djur och växter, men skogsbränderna skapade också livsviktiga förutsättningar för andra arter. Brändernas positiva effekter blev en del av det biologiska kretsloppet i skogen. Vissa av dessa positiva effekter kan uppnås genom trakthyggesavverkningar, som hjälper till att skapa luckor och gläntor i skogen. Certifierade skogsägare genomför dessutom planerade naturvårdsbränningar av skog.
Utöver detta lämnar man i det svenska skogsbruket särskild hänsyn vid känsliga områden, som våtmarker och vattendrag. Dessa lämnas orörda från påverkan genom att man lämnar orörda partier runtom, så kallade kantzoner. Kantzonerna fungerar som ett skydd för de känsliga områdena, och möjliggör deras bevarande.
””Rapporten ger inte en rättvisande och sann bild av situationen för växter och djur i våra skogar eller om dagens skogsbruk.”
Den rapport som WWF beställt av Artdatabanken är egentligen inte kritisk mot avverkningar och trakthyggen som sådant, men pekar på problem som främst härrör sig till de idag ofta tätare skogarna, det försvinnande mulbetet i skogen. Förmodligen skulle dessa problem bli betydligt större om man slutar avverka än med den avverkning som sker idag. Skapandet av skogsbeten och glesa skogar är viktiga åtgärder att titta vidare på – då ofta i samarbete med jordbrukare. En av de historiska orsakerna till minskade populationer av exempelvis tretåig hackspett är minskande arealer lövblandskogar fram till 1990-talet. Dessa skogar ökar nu kraftigt. 1993 års skogspolitik, certifieringsambitioner och en mer lövträdsvänlig röjning gör att vi ser i Riksskogstaxeringen data att blandskogsarealerna nu ökar snabbt.
Sammantaget ger inte rapporten en rättvisande och sann bild av situationen för växter och djur i våra skogar eller om dagens skogsbruk. Istället blir det ett missat tillfälle att få till stånd en god dialog om ett ur mångfaldsperspektiv effektivt skogsbrukande.
