Detta är den första i en serie intervjuer med riksdagens skogspolitiska talespersoner. Framtidens Skogsnäring har talat med Kjell-Arne Ottosson, skogspolitisk talesperson för KD i riksdagen.
Kjell-Arne Ottosson är riksdagsledamot för Värmland och valdes in efter valet 2018 – ett val då KD ökade kraftigt i Värmland. Värmland är till tre fjärdedelar täckt av skog, och därför är skogskunskap ett grundkrav på alla politiker från länet. Kjell-Arne brukar säga att i Värmland är det inte, som i mindre skogsrika länder, skogarna som har namn, utan de få skogstomma fläckarna på kartan.
Hur kommer det sig att skogen har så stor betydelse för Sverige?
Utan skog och skogsbruk har vi inte någon levande landsbygd i Sverige. Det är därför jag särskilt värnar det enskilda skogsägandet. Sverige behöver en fungerande skogspolitik där man visar att man litar på den enskilde skogsägaren, och där man förstår skogens fulla potential.
Sveriges möjligheter att nå klimatmålen hänger starkt ihop med hur vi använder skogen. Vad är din syn på det?
Jag tycker att man ofta underskattar substitutionseffekten, det vill säga den klimatnytta som uppstår när vi använder produkter tillverkade av träråvara istället för fossila alternativ. Samtidigt räcker skogen inte till allt. Även om långlivade produkter är viktiga så kan vi inte enbart fokusera på dem, det blir trots allt mycket rester efter en stam som sågas upp och dessa rester kan användas för en rad olika ändamål, inte minst för fjärrvärme. Dessutom måste vi gallra i skogen, vilket är en stor del av försörjningen till massaindustrin.
I debatten under senare år har tonen mot skogsbruket skärpts. Vad tror du det beror på?
Jag ser det delvis som en effekt av okunskap om hur det egentligen fungerar och går till ute i landet. I storstäderna saknas oftast egna erfarenheter av skog och skogsbruk. Det leder till att enkla svar förs fram som lösningen. Ta till exempel diskussionen om hyggesfritt. Det är i de allra flesta fall ingen lösning i den typ av skogar vi har i Sverige, som helt skulle komma att domineras av gran. Men det är redan idag fritt fram för en enskild skogsägare att arbeta hyggesfritt.
Vad ser du som de största riskerna med debatten som den ser ut?
Vi måste bli bättre på att sätta rätt bild av svensk skog och skogsbruk – särskilt gentemot omvärlden. Annars kommer vi att förlora marknaden, och därmed alla möjligheter att fortsätta ha en levande landsbygd.
Vilka problem tycker du att en skogsutredning ska fokusera på att lösa?
Från mitt perspektiv handlar skogspolitiken om att värna familjeskogsbruket. Vi litar på att den enskilde skogsägaren ska fatta kloka beslut för kommande generationer. Just nu hamnar enskilda skogsägare ofta i kläm, till exempel när myndigheterna identifierar höga naturvärden i deras skogar, och belägger dem med brukandeförbud utan att erbjuda någon ersättning.
Om du spanar framåt, vilka frågor kommer att vara viktiga att hålla koll på, både inom EU och i Sverige?
LULUCF är en viktig fråga som verkligen kan skapa problem för Sverige. Om vi ska öka kolsänkan finns inga andra utvägar än att avverka mindre. Hade det gjorts en ordentlig konsekvensanalys innan förslaget presenterades hade man upptäckt det. På hemmaplan är Naturvårdverkets rapportering enligt artikel 17 i Art- och habitatdirektivet ett problem. Ett av de första uppdragen som ministern gav till Naturvårdsverket var att harmonisera rapporteringen av referensarealer med övriga EU-länder. Om vi fortsätter jämföra utbredningen av vissa naturtyper med förindustriell tid kommer det alltid att framstå som att vi är sämst i klassen.
Finns det någon bubblare i debatten som man bör hålla ögonen på?
Jag tror att det i så fall skulle vara försörjningstryggheten. Jag var nyligen på studieresa i Litauen. De har historiska erfarenheter som gör att deras principiella inställning är att vara självförsörjande på allt som går. Jag tror att det finns en växande medvetenhet om att det vi kan producera på hemmaplan i Europa är avgörande. Där är skogen en viktig komponent.
Vad behöver Sverige göra på EU-nivå för att motverka att lagstiftningen inte tar tillräcklig hänsyn till nationella förutsättningar?
Jag tror att det är helt avgörande att vi klarar av att hitta en samarbetsform mellan de skogsrika länderna i EU. När jag besökte klimatkonferensen COP-27 i fjol mötte jag finländare som tydligt efterfrågade större aktivitet från svensk sida. Det har vi nu börjat leverera på. Sedan tror jag att vi också behöver öka den nationella samsynen kring skogen och skogsbruket, till exempel genom ett nationellt skogsprogram.
