Intervju med anledning av WWF:s rapport om skogsbrukets miljöpåverkan.
WWF publicerade nyligen en rapport där det hävdas att skogsbruket utgör ett hot mot många skogslevande arter. Vi intervjuade Per Simonsson, skogsekolog och naturvårdsspecialist, för att reda ut begreppen och få klarhet i hur det egentligen ligger till.
Per Simonsson, skogsekolog och naturvårdsspecialist
Per, du har ju läst rapporten från WWF. Där sägs bland annat att 39 arter bedöms utdöda från Sverige sedan 1850-talet, och att dessa sannolikt har missgynnats av moderna skogsbruksåtgärder. Vad är din tolkning av detta?
Jag skulle säga att det ger en något förenklad bild. Det står också i rapporten, och nu citerar jag, att av dessa arter är det bara nio där man ”kan hävda att vi har säker kunskap om att skogsbruk legat bakom eller varit en bidragande orsak till ett nationellt utdöende”, samt att ”för tre av arterna anges förebyggande av skogsbrand vara en viktig bidragande faktor”. Det är ytterst få i Sverige idag som vill ha okontrollerade bränder. Det är inte heller något som rimligen kan belastas skogsbruket.
Kvar finns alltså sex arter som är utdöda och som enligt rapporten är kopplat till skogsbruket. En av dessa arter är svart stork som försvann 1933. Utdikningar i början på 1900-talet och de hårda avverkningarna i södra Sverige runt sekelskiftet 1800/1900 var orsaken till dess försvinnande och inte det moderna skogsbruket. Kvar finns alltså fem arter som försvunnit på grund av det ”moderna skogsbruket”, trots ett mycket hårt utnyttjande av skogsresursen under lång tid. Och detta ska ställas i relation till att det finns cirka 30 000 arter i den svenska skogen!
Vad gäller de tre brandberoende arterna som försvunnit så sågs de senast mellan 1940 och 1966. Sedan dess så har kunskapen om brandberoende arter ökat och idag lägger bolagsskogsbruket ner stora pengar på naturvårdsbränningar för att vi ska ha livskraftiga populationer av brandberoende arter.
”"Sedan dess har arealen ädellövskog ökat och mängden grova ekar och bokar mångdubblats."
Hur ser det ut i olika delar av landet, till exempel i södra Sverige där det förr fanns stora ädellövskogar?
Ett mycket stort naturvårdsproblem var när arealen ädellövskog minskade i de södra länen under 1900-talet. Det ledde till regionala försvinnanden av arter knutna till ädellövskog. Och mycket riktigt, om man tittar på regionalt utdöda arter så har enligt rapporten flest arter försvunnit från de södra länen. Läget har dock förbättrats. 1974 fick vi en bokskogslag och 1984 fick vi en ädellövskogslag som innebär att ädellövskogarna inte får huggas ner och ersättas med granplanteringar. Sedan dess har arealen ädellövskog ökat och mängden grova ekar och bokar mångdubblats. Förutsättningarna för ädellövskogsarter har därför förbättrats under de senaste 35 åren.
I rapporten lyfts skogsbetets betydelse för många arter fram. Vad har du för kommentarer till det?
Ja, rapporten tar upp problemet med att många svampar, parasitsteklar och fjärilar är beroende av betade skogar och att de har missgynnats av att skogsbetet har upphört. Jag delar den uppfattningen, men ”det moderna skogsbruket” kan rimligen inte anklagas för att skogsbetet upphört. Önskar vi ha betade skogar så krävs det olika typer av bidrag till djurägarna för denna naturvårdsinsats.
Förutsättningarna för många vedlevande svampar och hackspettar har förbättrats.
Vad görs i skogsbruket idag för att säkerställa att skogslevande arter kan överleva även efter en föryngringsavverkning?
I en skog som avverkas missgynnas naturligtvis arter som är beroende av död ved. Till exempel vedlevande svampar och olika hackspettar. För att dessa arter ska kunna överleva lämnas idag i medeltal cirka tio procent av de planerade avverkningstrakterna som oavverkade hänsynsytor. Dessutom har Sveriges skogsägare frivilligt skyddat cirka 1,3 miljoner hektar skog, vilket är sex procent av den produktiva skogsmarksarealen, som så kallade frivilliga avsättningar där skogen lämnas till fri utveckling eller sköts för att gynna naturvärden. I dessa områden kan arter som är störningskänsliga och beroende av död ved leva. Förutsättningarna för arter som är beroende av död ved har förbättrats genom att mängden död ved ökar i dag i den svenska skogen.
Och vad kan göras bättre?
Jag skulle säga att vad det krävs mer av är kunskap. Miljöhänsyn ska aldrig ske på slentrian. Man måste veta vilka arter som finns i ett område, och vilken specifik hänsyn som gynnar dessa arter. Helt enkelt, rätt hänsyn på rätt plats. Där kan skogsbruket bli bättre. Det kräver kunskap och ordentlig traktplanering.
